Stormig söndag

Vad är nu detta för tokerier? Jag har minsann inte beställt någon snö, och ändå är det någon som häller den över mig och mitt gula hus. Tur i alla fall att jag har en blommande pelargon och en massa morgontrötta, vårbleka groddar att se på.
När jag var sexton år åkte jag till Island en sommar, och kom hem med några kilo garn och några kilo stenar. Vi åkte runt hela Island och såg fantastiska saker. Något av det mest imponerande var en flera kilometer lång strand som vätte rakt mot norr. Det fanns inga vägar som ledde till stranden, utan vi fick gå flera kilometer genom svarta sanddyner täckta av raspigt gräs. Långt innan vi såg vattnet hördes vattnets dånande, och all växtlighet slutade ungefär hundra meter från vågorna. Havet var vilt och stranden fylld av döda, ilandspolade fåglar, stockar och rep. Det var inte direkt vackert, men fantastiskt mäktigt. På vår resa såg jag lunnefåglar och öppna kristaller på klipporna som jag försökte hacka loss och ta med mig, isblock som rasat från jökeln och en säl som simmade runt bland dom. Små, sträva isländska får låg i högar på vägarna och idisslade och flockar med hästar sprang över fälten. Någon gång ska jag återvända till detta vackra, otämjda land.

En ny stickning växer fram, i ospunnet isländskt garn. Jag har planer på att offentliggöra mönstret så småningom, men först och främst måste det ju bli ett mönster, har jag hört. Så nu ska jag sticka vidare.
Till sist vill jag tacka för alla fina kommentarer om sjalen (och om allt annat), jag tycker att det är hemskt roligt att så många läser och uppskattar det jag skriver. Jag blir jätteglad för alla kommentarer!
Jag har också fått en till solskensaward, av Medea. Tack!