Kappa och kofta

På min släktgård har det väldigt länge hängt en ganska oansenlig, grå kappa. Jag tror att den är från 50-talet och att min mormor har haft den. Den är skräddarsydd och har ett väldigt fint snitt, men är lite för liten i midjan för mig, lite för lång och har alldeles för breda axlar, så jag har inte kunnat använda den. När vi var på släktgården senast tog jag den med mig hem, och med utgångspunkt i den har jag sytt en kappa till mig. Tyget är blått ylle, knapparna är stora av pärlemor från mormors gömmor. Jag trivs fantastiskt bra i den.

Under har jag en nystickad koftklänning, den är helt underbar att ha när mörkret faller och det blir sådär murrigt och mysigt. Den är stickad efter ett mönster i ett norskt häfte jag hittade i en second-handaffär när jag var där förra sommaren, men väldigt omgjort. Jag har i alla fall använt många nystan drops nepal (ett garn jag tycker väldigt mycket om) och stickor 5.
Nu märker jag plötsligt att sjalen jag lovade att visa inte är med på bilderna. Hoppsan. Den kommer nästa gång!

Knappar

Något av det absolut vackraste jag vet är pärlemorknappar. Helst tillsammans med oljat trä eller grå ull. Kontrasten mellan träets och ullens grovhet mot det blanka, skimrande i pärlemor tilltalar mig väldigt starkt. Till den stora knappen överst tänker jag sticka en kofta (även om tanken om koftan kom först är på något sätt självklart att knappen får en central plats), så snart har jag lite mer grå ull och pärlemor i mitt liv. Fram tills dess får knapparna ligga uthällda på min gigantiska almskärbräda.

I höstas var jag i en second-handbutik och letade igenom deras knappgömmor. Jag plockade ut alla pärlemorknappar de hade och funderade över vad de kunde tänkas kosta, det stod nämligen inget om priset där. Jag tänkte att jag kunde föreslå ett lågt pris först, och så kunde det höjas en bit. Jag gick igenom vad jag skulle säga, mitt bud och värsta möjliga situation i huvudet, jag har alltid haft väldigt svårt för att pruta och köpslå. Darrbent och med skenande puls gick jag mot kassan, med en svettig näve full med knappar. Jag ler försiktigt och säger: "Lite knappar, tio kronor kanske?". Kvinnan vid kassan ger mig en sträng blick och säger: "Nej!". Jag håller på att svimma, såhär såg det inte ut i mitt huvud. Sen fortsätter hon: "Inte mer än fem kronor!".

Snart är jag klar med min stora sjal, då får jag sticka på andra saker. Jag är inne på slutspurten, men kommer att få en himla massa trådar att fästa. Det kommer att ta tid...